Varför har jag lånat ut en häst till Helena?
Vänd på det, varför har jag inte lånat ut fler hästar till satsande ryttare på väg uppåt, blivande "konkurrenter" eller snarare blivande "kollegor", som jag kallar de.
Lojalitet, röd tråd, engagemang, komunikation, win-win, det finns många ord på svaret.
Flera har valt att gå sin egen väg, vilket, såklart är helt okej och jag missgynnar ingen framgång. Jag letar inte upp talanger, jag hjälper inte dom som inte ber om råd. Jag supportar de som brinner för sin sport, som har en sympatisk syn på djur och som hjälper mig att leva på min verksamhet.
H lånar en av mina hästar.
Men det är inte första gången jag gör så -
Ida, den elev som kontinuerligt tränat längst för mig, har tävlat flera av mina hästar. Fem stycken plus några ponnyer längre bak i tiden och ännu fler om vi räknar med utbildningshoppningar. Det har varit givande både för henne och mig. Hon tävlade först några när jag opererade knäet och dessutom ett gäng när jag bodde utomlands. Mycket arbete och engagemang - hon blev en bättre ryttare med mer rutin samt erfarenhet av olika hästar. Hon vet hur jag vill att de rids och vi samarbetar fortfarande än idag. Numera tävlar hon hästar åt olika ägare som vill ha hennes hjälp, win-win.
Lisa, som alltid har ridit prydligt och mjukt, tävlade en försäljningshäst som jag inte ville starta dressyr med. Hästen fick resultat för att enklare säljas och Lisa fick en skjuts upp på storhästsidan.
A hjälpte till mycket hemma, hade ingen rutin från tävlingsstall innan men visade ett stort engagemang. Jag lärde ut så som jag ville att mina hästar skulle skötas och motioneras på hemmaplan. Jag la en dag på att köra till dressyrtävling för att ge tillbaka, som tack. Hästen tävlade högt i hoppning och ökade inte i värde av att starta klubbdressyr, men blev inte sämre av det heller. Tänkt som en morot för mersmak. Jag har gett bort en fullt frisk, bra byggd, välstammad unghäst, då två år gammal. Som tack för all frivillig hjälp när jag arbetade utomlands. Som en sporre att fortsätta utvecklas, att se att det finns en väg uppåt att utvecklas som ryttare, för alla.
Elin och Ida är med på mina gruppträningar på mina hästar, för att ge unghästarna rutin och miljöträning och för att fortsätta Ida och Elins ridutbildning.
Det finns fler exempel.
Det är inte sista gången elever till mig tävlar eller ibland lånar en häst. Det är ingen självklarhet men ibland händer det. Men jag lägger varken tid eller engagemang på något som inte gör min häst bättre eller på ryttare som inte tror på mitt koncept till fullo dvs. utbildning mm.
Redan på ponnytiden fick jag träning på ett då ganska osvenskt upplägg. Inte gruppträningar en gång i veckan. Jag red ensam, privatlektioner, som sedan blev mer som en lärlingsplats.
Jag debuterade storhäst på min dåvarande hopptränares häst. Jag red egentligen c ponny men fick möjligheten att starta först 1,10 m och senare 1,30 m på några av hans hästar, det blev blågula rosetter. Hästarna visade även att de gick att ridas av en liten tjej vilket kanske gjorde några av dom enklare att sälja. Så, han lyfter inte över hästarna över hindren? De hoppar även med henne! Haha.
Hästarna var utbildade! Tänk på det en stund - vad är skillnaden på en välutbildad häst och en som inte är det?
Det ser såklart enklare ut och det blir det också.
Jag hade tränat enbart för honom sedan jag köpte c-ponnyn. Jag lyssnade inte på någon annan. Jag gjorde hemläxorna mellan träningarna med råge. Blod, svett och tårar, mångs ups and downs. Skidstav bakom ryggen. Hoppade longerandes, blundade. Gick balansgång. Tränade avstånd på gatustenar, stegade överallt, precis som han sagt. Gjorde övningarna igen och igen i huvudet, på väg till skolan, såg avstånd på rötterna i skogen, med och utan häst. Mockade, följde med som groom, lärling, tränade. Gör om gör rätt, win win.
Jag är glad för den start upp på storhäst som jag fick, glad att jag fick en röd tråd i tänket kring tävlingshästar. Tacksam att mina föräldrar lät mig vara insnöad på en tränare tills jag förstod vad han sa. Så gör man ju i andra genrer. Inte ser du någon som vill bli proffs på att spela fiol, lära sig olika mästares stilar samtidigt?
Först härmar man tills man kan kopiera sen kanske man behärskar att analysera olika stilar. Jag red då, inga dressyr träningar för dressyrryttare, jag skulle inte tävla dressyr. Hans hästar samlade sig mer än de dressyrhästarna jag såg i trakten. De gjorde skolorna, lösgjorda, för mindre och mindre hjälper. Kunde inte han som red svårklass i hoppning, lära mig tillräcklig dressyr för det jag behövde kunna i hoppning? Jag var med överallt, gick banor högre än de jag tävlade själv. Trimmade hästar som kunde mer än mig. Fick se tävlingsvärlden utanför min bubbla. Min vilja att lära gav säkert också viss inspiration till tränaren.
Jag tränade för traktens då mest välmeriterade ryttare, ganska ung men med internationell rutin och precis hemkommen från jobb i Holland.
Det är det sättet jag lärde mig på, ett mentorskap. Det gör att jag tror att det finns effektivare sätt att lära sig på än en banhoppningsträning var 14e dag och rida med kompisar de andra dagarna eller mixa tränare med olika filosofier, olika bakgrund och olika sätt till framgång.
Varför inte träna för någon som har ett koncept som faktiskt visat sig fungera hela vägen, då kan man få hjälp med alla pusselbitar som behövs för att lyckas.
Jag prickade i största möjliga mån in samma tävlingar som min tränare för att ha support på plats om jag blev osäker på något.
All extra hjälp då, gjorde att jag inte behövde den hjälpen när jag senare började jobba som beridare.
När jag hade Olga och Carmen, som junior, tränade jag för andra på landslagsträningar och för Lasse P, som inspirerats av bla G Morris. Men då hade jag redan en rejäl grund att falla tillbaka på, jag gick inte vilse i djungeln kring metoder och stilar. Sen har det rullat vidare. Det är över 10 år sedan som jag bildade mitt företag för utbildning av häst och ryttare.
H, som lånat en av mina hästar. Hon letade upp mig direkt jag kom hem från Tyskland. Bad om ett träningsupplägg för att lära sig mer. Hon kom hem 1-2 ggr i veckan och det hände mycket. Hon rider mjukt och kan ändå sätta ned foten, hon förstår vad jag har för tankar kring träning. Hon är lojal i med och motgångar. Vi tror på varandra. Backar upp varandra. Efter mycket letande hittade vi en skada på hennes häst som redde ut alla frågetecken. Hon får gärna rida min häst tills hon har en permanent lösning. Han, hästen, är omogen, men inte outbildad. Envis men snäll. H har hästen hos en vän till mig, Karin, som har ordning och reda i sitt stall och en proffsig syn på tävlingshästar.
Varför skulle jag inte ställa upp för H när hon haft otur. Samtidigt får min tonåring till häst flytta hemiftån, till internat och växa upp ;)
Det är inte så att jag är emot gruppträningar. Tvärtom, det är kul och givande. Men när du provat 17 tränare och ingen duger eller säger det du vill höra. Då kanske träningsupplägget är det som inte stämmer för dig.
Har du en röd tråd i din träning? Har du en plan för hur du ska bli bättre än dina medtävlande? Har du hjälp med en utbildningsplan för din häst?
Om du är en av de som står där och vill mer än de andra, staka ut en väg. Du behöver kanske inte vandra samma stig som alla andra men du behöver inte falla ner i gropar som andra redan provat, behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Vilka runt omkring dig backar upp dig, lyfter dig? Vilka ingår i ditt team?
Titta inte snett på de som vågar förlora, de vågar också vinna. Och 10.000 timmar senare, då kanske de har vunnit över både mig och dig.
// Sofia Björserud
Vi firar tilsammans när vi når mål!
Några team medlemmar efter en bra helg!