Reglernas land

Från och med 2015 ska den som besiktigar hästen på tävlingsplats bära hjälm. 

Det känns spontant inte som att det är där flest olyckor händer. 

Framhoppningen däremot.. Där känner jag flera som fått en spark i huvudet, på riktigt! 

Jag menar inte att man borde bära hjälm där om man inte vill själv förstås men kanske att säkerheten på framhoppning vore mer relevant att ta upp. 

OM besiktningen är en säkerhetsrisk, kanske det nu vore lägligt med flygande besiktning på framridningen? 

Sverige vill ta efter de stora ridsportnationerna i mångt och mycket, men bara en del saker, eller på lösa grunder. Som tex. "Vi borde bygga svårare banor i sverige även på låga klasser för att tidigt ge ryttarna tekniska färdigheter för större klasser och tillslut förberedande för internationellt tävlande. För våra svenska ryttares skull". 

Jo,jag vet att flera resonerar så. Men vad hände med att lära sig på ett säkert dätt genom att behålla förtroendet hos hästen som är under utbildning? 

Många av de lokala - elit tävlingar jag ridit har varit svårare tekniskt i Sverige än på motsvarande nivå i Tyskland som ofta lyfts fram som förebild. Märkligt. 

Jag menar alltifrån avstånd och vägar i 1m för 4 åringar och färska tävlingsryttare. Till Breeders eller senaste starten i 1,50 Gp som erfarna ryttare liknade med Världscup bana i svårighet. 

Tävla, tänj gränserna och hem och bygga nytt förtroende hos hästen. Eller? 

Och kom inte och säg att hästen då inte var redo för uppgiften ryttaren ställde den inför, för det tar jag för givet att ryttaren har i åtanke. 

Sverige vill vara lite säkrare och göra det lite krångligare att tävla. 

Tyskland en vanlig nationell tävling 2011:

Nej, det hände inte fler olyckor på den tävlingen än här. 

Kännedom om hästhantering är säkerhet, inte regler. 

Ha en skön dag allihopa! :) / tisdags anarkisten ;)

Varför en föreläsning om uppbyggnad för ryttare?

Jag ska inte mala på för mycket om det här för vi ska nog prata nog om det på föreläsningen hos Active den 4e Januari, som jag skrev om tidigare.

Det är inte en gång som jag trott att jag måste ge upp ridningen. Och det är mer än en gång som Mathias på Active fått mig att fungera igen.
Förutom att jag skadat båda knäna och opererat korsbanden i det ena så har jag en rygg som inte är att leka med. De som känt mig länge vet att jag ofta står och lutar mig mot sargen när jag har träningar, eller sitter uppe på staketet till ridbanan eller sitter på hindren, eller bara vandrar runt. Det är för att slippa värken. Värken i korsryggen.
Oftast har jag inte ont när jag rör mig eller när jag rider. De gånger jag blir värre plötsligt så brukar det vara att jag dragit på mig någon låsning i rygg eller nacke. Oftast har jag muskler som blir till knutor och som behöver hjälp att komma loss.

Men det jag märkt efter 15 år av ryggproblem, är vikten av att använda kroppen rätt. Inte bara tänka på hur man lyfter saker på rätt sätt. Jag pratar om att använda rätt muskler och balansen mellan dom.
Små enkla övningar som ändrat mitt liv. Som fått mig att bli en bättre idrottare och ryttare och det märks när jag inte sköter mig ;)

Vad är kroppskontroll?

Vad är följsamhet?

Vad är balans?

När ska vi ryttare börja se oss som att vi faktiskt är idrottsatleter?

Foto: Haide Westring, Från Clinicen med Michel Robert, som pratade om ryttarens balans under två träningsdagar i Sverige där jag red Loriot, enda gången legenden Michel varit i Sverige och haft träning.  

Föreläsning tilsammans med Active

Mina kollegor och vem som namngav företaget.

Mina hästar är mina kollegor, arbetskompisar.

Vi har för det mesta väldigt kul ihop, vi jobbar tillsamans för att nå nya mål och höjder. Oftast anställs bara de som brinner för yrket som hopphäst, inställningen är viktigare än tidigare erfarenhetar och förmåga. Men såklart får man en högre position på företaget om man har ett tungt CV. Då får de mer svindlande arbetsuppgifter. 

Aerline H 949 på hemmaplan 2005. Foto: Stefan Bennhage. 

Hearty SB foto: Haide Westring.

Om vi får in en "nyanställd kollega" som vantrivs på jobbet. Ni vet, de som inte trivs med livet på vägarna, nya platser, nya hinder. Eller inte kommer överens med de andra på kontoret eller i verkstaden. Då får vi helt enkelt ta ett snack och hjälpa dem till en ny arbetsplats, kanske ridskola eller dressyrstall eller en mindre anläggning med färre att umgås med och kanske bara gå i skogen. 

Men de som är i vårat team älskar sitt jobb, de springer upp på lastbilen. Om det inte är deras tur känner de att det missar något kul och gör sig hörda i boxen eller hagen. 

Med jämna mellanrum anställs nyutexaminerade inridna hästar som just kom från skolan, ibland lågutbildade busfrön. De kanske inte har fått någon arbetsmoral och går som tonåringar runt och  vet inte vad de ska ta tag i, klottrar på boxväggarna och bråkar med varandra. Då får vi ge dom mer motion, vägledning och internutbildningar. Men oftast har de tröttnat sedan två årsålern på att springa runt på grönbetet och letar efter något att göra mer än att extraknäcka som gräsklippare. Det är lite olika vad de har för styrkor och svagheter. Det gäller ju att inte ta knäcken på dom bara för att det är första jobbet utan höja motivationen och uppmuntra egna initiativ även om de kan verka lite väl extrema ibland. De hittar sin väg på arbetsplatsen förr eller senare. 

Vi gör arbetsscheman som är individuella och delar upp jobbet efter ålder, förmåga och utbildningsnivå. Delmål, långsiktiga mål och drömmål. 

Det finns de hästar som lätt tar på sig för mycket, där arbetsmoralen är hög och de gillar att jobba i ett högt tempo och vill inte gå hem för tidigt. Då får vi försöka hålla igen och hitta en lagom nivå på arbetstid och förväntad prestation. 

Carmenzita ❤️

Vi har ingen anledning att av vårdslöshet låta hästarna bränna ut sig , springa in i väggen eller bli sjukskrivna. Därför är utbildningsplanen och mottot att skynda långsamt viktig. Oftast arbetar varje häst bara en timma om dagen, resten är fritid eller friskvård så som borstning, massage, gå i hagen m.m. 

Jag måste säga att våran firma ger bra förmåner för de anställda hästarna. Det ingår flera mål mat med väl avvägda portioner av hö och Åsebro kraftfoder. De yngre och avelsstona får mer protein och de hetare tävlingshästarna får åsebro cool som är havrefritt men ändå prestationshöjande.

Det ingår träningskort på gym och även gruppträningar i olika former. Det ingår boende med eget rum och delad spolspilta. Det kommer en skomakare regelbundet med nya skor. 

Sara från CWD kommer hit och anpassar sadlarna efter de hästar som arbetar med oss för tillfället, allt för att ge ergonomiska och behagliga sadlar med stor rörelsefrihet. 

De har sjuk och livförsäkring och regelbundna läkarkontroller och tandvård. 

Tillgång till Naprapat om det skulle behövas och på arbetsplatsen finns massagemaskin som förvaras i sadelkammaren, den är väldigt uppskattad före träning eller för att hjälpa bort träningsvärken. Och friskvården innebär även hjälp med hygien och skönhetsvård. På fritiden finns det fritidsgårdar och grönområden eller ställen att bara hänga och chilla och sola på. De har tillgång till bil och ganska ofta åker vi gemensamt i väg på sportevenemang och tävlingar med arbetsteamet. Vi går ofta promenader i skogen eller joggar i omgivningarna runt arbetsplatsen. 

En av hästarna som hade en internationell tjänst här på jobbet. Hon blev mammaledig i tidig ålder, hon hade precis nått ett av målen för året på 1,50 höjd. Hon blev oturligt nog skadad, sjukskriven och sedan mammaledig. Hon har varit mammaledig sen dess, och det tog flera år innan hon slutade springa efter lastbilen när de andra åkte på tävling. De få gånger vi suttit upp och ridit i den mjuka snön, så kommer hon ihåg allt hon lärde sig tio år tidigare på arbetsplatsen. Piruetter, byten i serier m.m. Och hon visar gladeligen upp sina kunskaper. Hon älskade sitt jobb varje dag! Hon gav namn åt vårat företag, Stall Olga. 

Olga 2003 i Reim, Frankrike. ❤️

Lojalitet och kämparglöd och 10.000 timmar

Varför har jag lånat ut en häst till Helena? 

Vänd på det, varför har jag inte lånat ut fler hästar till satsande ryttare på väg uppåt, blivande "konkurrenter" eller snarare blivande "kollegor", som jag kallar de. 

Lojalitet, röd tråd, engagemang, komunikation, win-win, det finns många ord på svaret. 

Flera har valt att gå sin egen väg, vilket, såklart är helt okej och jag missgynnar ingen framgång. Jag letar inte upp talanger, jag hjälper inte dom som inte ber om råd. Jag supportar de som brinner för sin sport, som har en sympatisk syn på djur och som hjälper mig att leva på min verksamhet. 

H lånar en av mina hästar.

Men det är inte första gången jag gör så - 

Ida, den elev som kontinuerligt tränat längst för mig, har tävlat flera av mina hästar. Fem stycken plus några ponnyer längre bak i tiden och ännu fler om vi räknar med utbildningshoppningar. Det har varit givande både för henne och mig. Hon tävlade först några när jag opererade knäet och dessutom ett gäng när jag bodde utomlands. Mycket arbete och engagemang - hon blev en bättre ryttare med mer rutin samt erfarenhet av olika hästar. Hon vet hur jag vill att de rids och vi samarbetar fortfarande än idag. Numera tävlar hon hästar åt olika ägare som vill ha hennes hjälp, win-win. 

Lisa, som alltid har ridit prydligt och mjukt, tävlade en försäljningshäst som jag inte ville starta dressyr med. Hästen fick resultat för att enklare säljas och Lisa fick en skjuts upp på storhästsidan. 

A hjälpte till mycket hemma, hade ingen rutin från tävlingsstall innan men visade ett stort engagemang. Jag lärde ut så som jag ville att mina hästar skulle skötas och motioneras på hemmaplan. Jag la en dag på att köra till dressyrtävling för att ge tillbaka, som tack. Hästen tävlade högt i hoppning och ökade inte i värde av att starta klubbdressyr, men blev inte sämre av det heller. Tänkt som en morot för mersmak. Jag har gett bort en fullt frisk, bra byggd, välstammad unghäst, då två år gammal. Som tack för all frivillig hjälp när jag arbetade utomlands. Som en sporre att fortsätta utvecklas, att se att det finns en väg uppåt att utvecklas som ryttare, för alla. 

Elin och Ida är med på mina gruppträningar på mina hästar, för att ge unghästarna rutin och miljöträning och för att fortsätta Ida och Elins ridutbildning.

Det finns fler exempel. 

Det är inte sista gången elever till mig tävlar eller ibland lånar en häst. Det är ingen självklarhet men ibland händer det. Men jag lägger varken tid eller engagemang på något som inte gör min häst bättre eller på ryttare som inte tror på mitt koncept till fullo dvs. utbildning mm.

Redan på ponnytiden fick jag träning på ett då ganska osvenskt upplägg. Inte gruppträningar en gång i veckan. Jag red ensam, privatlektioner, som sedan blev mer som en lärlingsplats.

Jag debuterade storhäst på min dåvarande hopptränares häst. Jag red egentligen c ponny men fick möjligheten att starta först 1,10 m och senare 1,30 m på några av hans hästar, det blev blågula rosetter. Hästarna visade även att de gick att ridas av en liten tjej vilket kanske gjorde några av dom enklare att sälja. Så, han lyfter inte över hästarna över hindren? De hoppar även med henne! Haha. 

Hästarna var utbildade! Tänk på det en stund - vad är skillnaden på en välutbildad häst och en som inte är det? 

Det ser såklart enklare ut och det blir det också. 

Jag hade tränat enbart för honom sedan jag köpte c-ponnyn. Jag lyssnade inte på någon annan. Jag gjorde hemläxorna mellan träningarna med råge. Blod, svett och tårar, mångs ups and downs. Skidstav bakom ryggen. Hoppade longerandes, blundade. Gick balansgång. Tränade avstånd på gatustenar, stegade överallt, precis som han sagt. Gjorde övningarna igen och igen i huvudet, på väg till skolan, såg avstånd på rötterna i skogen, med och utan häst. Mockade, följde med som groom, lärling, tränade. Gör om gör rätt, win win. 

Jag är glad för den start upp på storhäst som jag fick, glad att jag fick en röd tråd i tänket kring tävlingshästar. Tacksam att mina föräldrar lät mig vara insnöad på en tränare tills jag förstod vad han sa. Så gör man ju i andra genrer. Inte ser du någon som vill bli proffs på att spela fiol, lära sig olika mästares stilar samtidigt? 

Först härmar man tills man kan kopiera sen kanske man behärskar att analysera olika stilar. Jag red då, inga dressyr träningar för dressyrryttare, jag skulle inte tävla dressyr. Hans hästar samlade sig mer än de dressyrhästarna jag såg i trakten. De gjorde skolorna, lösgjorda, för mindre och mindre hjälper. Kunde inte han  som red svårklass i hoppning, lära mig tillräcklig dressyr för det jag behövde kunna i hoppning? Jag var med överallt, gick banor högre än de jag tävlade själv. Trimmade hästar som kunde mer än mig. Fick se tävlingsvärlden utanför min bubbla. Min vilja att lära gav säkert också viss inspiration till tränaren. 

Jag tränade för traktens då mest välmeriterade ryttare, ganska ung men med internationell rutin och precis hemkommen från jobb i Holland. 

Varför lägga tid hos en tränare med mindre rutin när det fanns någon i närheten som lagt över 10.000 timmar av målinriktad träning på sin gren? Läs mer här: om 10.000 timmars regeln: http://mobil.svd.se/nyheter/ovning-i-10-000-timmar-slar-medfodd-begavning_svd-2647498

Det är det sättet jag lärde mig på, ett mentorskap. Det gör att jag tror att det finns effektivare sätt att lära sig på än en banhoppningsträning var 14e dag och rida med kompisar de andra dagarna eller mixa tränare med olika filosofier, olika bakgrund och olika sätt till framgång. 

Varför inte träna för någon som har ett koncept som faktiskt visat sig fungera hela vägen, då kan man få hjälp med alla pusselbitar som behövs för att lyckas.

Jag prickade i största möjliga mån in samma tävlingar som min tränare för att ha support på plats om jag blev osäker på något. 

All extra hjälp då, gjorde att jag inte behövde den hjälpen när jag senare började jobba som beridare. 

När jag hade Olga och Carmen, som junior, tränade jag för andra på landslagsträningar och för Lasse P, som inspirerats av bla G Morris. Men då hade jag redan en rejäl grund att falla tillbaka på, jag gick inte vilse i djungeln kring metoder och stilar. Sen har det rullat vidare. Det är över 10 år sedan som jag bildade mitt företag för utbildning av häst och ryttare.

H, som lånat en av mina hästar. Hon letade upp mig direkt jag kom hem från  Tyskland. Bad om ett träningsupplägg för att lära sig mer. Hon kom hem 1-2 ggr i veckan och det hände mycket. Hon rider mjukt och kan ändå sätta ned foten, hon förstår vad jag har för tankar kring träning. Hon är lojal i med och motgångar. Vi tror på varandra. Backar upp varandra. Efter mycket letande hittade vi en skada på hennes häst som redde ut alla frågetecken. Hon får gärna rida min häst tills hon har en permanent lösning. Han, hästen, är omogen, men inte outbildad. Envis men snäll. H har hästen hos en vän till mig, Karin, som har ordning och reda i sitt stall och en proffsig syn på tävlingshästar. 

Varför skulle jag inte ställa upp för H när hon haft otur. Samtidigt får min tonåring till häst flytta hemiftån, till internat och växa upp ;) 

Det är inte så att jag är emot gruppträningar. Tvärtom, det är kul och givande. Men när du provat 17 tränare och ingen duger eller säger det du vill höra. Då kanske träningsupplägget är det som inte stämmer för dig. 

Har du en röd tråd i din träning? Har du en plan för hur du ska bli bättre än dina medtävlande? Har du hjälp med en utbildningsplan för din häst? 

Om du är en av de som står där och vill mer än de andra, staka ut en väg. Du behöver kanske inte vandra samma stig som alla andra men du behöver inte falla ner i gropar som andra redan provat, behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Vilka runt omkring dig backar upp dig, lyfter dig? Vilka ingår i ditt team? 

Titta inte snett på de som vågar förlora, de vågar också vinna. Och 10.000 timmar senare, då kanske de har vunnit över både mig och dig. 

// Sofia Björserud 

Vilka ingår i ditt team? 

 Vi firar tilsammans när vi når mål! 

Ida med Chester

Några team medlemmar efter en bra helg!