Ponnys

Isabella ville att jag skulle skriva lite om gamla ponnyer jag haft och tiden kring dem.

Jag började rida på Skattegårdens ridskola när jag var 5 år. Jag vet inte hur mycket viktigt man lär sig i den åldern förutom balans och kroppsuppfattning. Men jag var såld på hästar och det gick helt enkelt inte att hålla mig borta från dom längre. Mina föräldrar har aldrig försökt få mig att börja rida, snarare tvärt om då.
Under lågstadietiden cyklade jag till ridskolan efter skolan flera dagar i veckan, även om jag inte hade lektion. Där lärde jag mig mycket, ägarna Bratell, tävlade själva och det var självklart och det enda alternativet att jag skulle bli hoppryttare. Jag kommer fortfarande ihåg Josefins ord eka över ridhuset -Sofia, vad skulle du göra på en hopptävling om du tappade stigbygeln under ritten, sakta av till skritt och ta den igen? Fortsätt galoppera och fånga den i farten!!
Jag gjorde allt, skurade badkar i hagarna, mockade, fick se på fölningar, putsa, kolla på hoppträningar, höja hinder, lägga om förband, allt som händer i ett stort stall. Ibland fick jag någon extra lektion på Lördagarna efter att ha lett ponnyer på nybörjar grupperna. Jag red in en shetlands hingst som ungdoms styrelsen ägde och vi hoppade så avancerat som det gick att få till på en liten privat ridskola med blandade hästar.
Men det viktigaste var tävlings instinkten och att lära sig att klara av även de klurigaste hästarna. Tack Bratell, för att jag fick vara så mycket hos er som barn, jag har massor med minnen och snälla ord från er och jag fick definitivt blodad tand.
Ridskolan las ner och vi flyttades över till en större ridskola, jag var 10 år och det var inte samma sak att gå där, jag saknade utmaning. Efter många turer när jag skulle fylla 11 år, så var mina föräldrar tvungna att låta mig få en ponny, åtminstone på foder.
Den första jag tillade över var Bokbackens Vinni, smäcker New Forest, 7 år, lite riden, i skogen. Hon bodde i en ladugård med ett Russ och några kor. De som kände henne när jag hade henne kommer ihåg henne. Svart, först liten och tanig men med en vilja av stål. Jag var så nära att inte klara av det, jag slog mig mycket första året, många skrapsår från grusvägar och blåmärken från att bli fastklämd i boxen. Jag tog mina sparade pengar som jag skulle ha till ett framtida körkort och köpte henne.
Sen var vi bästa vänner, hon var ruskigt envis men jag var värre. Hon var inte riktigt byggd för att klara allt som jag ville men det gick ändå. Hon fick lära sig de snävaste omhoppningssvängar, galopp piruetter, byten. Efter alla år av slit så vann vi Msv B, gick vi upp till Msv A, kvalade till Ponny SM. Då tog jag ner henne till LA, vann åtta starter på raken och sålde henne. Jag hade vuxit ur henne och ville inte ställa henne inför SM som antagligen var mer än hon skulle räcka till för.
Jag kommer ihåg att hästfolk runt mig undrade vad jag gjorde, jag var 14 år och sålde henne innan SM. - Ska du inte passa på att rida SM, du kanske aldrig mer kvalar dit? Jag förstod inte vad de pratade om, jag skulle ju göra om det igen med någon annan häst. Var jag naiv, eller målinriktad? Jag lyssnade aldrig på någon annan än mig själv och sen min tränare och föräldrar, men jag fattade besluten själv. Man kan få så mycket goda råd att det räcker och blir över. Jag kommer ihåg många av dem än, de gjorde att jag blev mer taggad, jag skulle visa vad jag ville bli. Ett tråkigt sätt att motiveras på, så onödigt, det som sårade blev till drivkraft. Det tog ända tills jag började läsa idrottspsykologi att förstå det. Nu drivs jag av andra krafter, andra har sina mål, jag har mina.
Då, hade jag redan en D- ponny som lappade över från C-ponny. Jag hade Vinni i över tre år, tills jag var 14 år.
Det var inte roligt att sälja sin bästa vän, innan hon skulle besiktigas tog jag ett tungt avsked och åkte till Kungsbacka till försäljningsstallet där jag under de närmsta åren efter det lärde mig så mycket om unghästutbildning, det var min första sommar som jag följde med till Falsterbo och jag var med som andra tävlingsgroom.