Tävlingshelg del III

Drar mig lite för att skriva om Söndagens tävling. Inte för resultaten, för vad lokaltidningen än skrev så gick hästarna hyfsat bra. Visst det blev fler placeringar på de Nationella tävlingarna på Grevagården Fredag och Lördag men de Lokala tävlingarna är enbart till för utbildning, antingen för hästen eller för ryttaren, som banbyggaren sa.
Nej, inte för det men för att Fee precis kommit igång igen efter ett långt tävlings uppehåll. Sedan Falsterbo så har hon hunnit med alltifrån käkskada till griffelbensfraktur. De är utläkta och hon får inte gå i hagen utan benskydd. Fee är bakskygg och mötesrädd. Hon har dessvärre blivit det från en tävling i närområdet som haft ganska stökiga framridningar, med trångt mellan hindren, där hästarna ska mötas i bägge varv och där ryttare som inte alltid har förståelse för skrämda unghästar rider fram genom att galoppera fram ordentligt och gärna smacka när de möter en häst eller när de rider förbi.
Våra hästar är högre i blod nu än för några årtionden sedan och vi kanske inte kan följa gamla traditioner om hur en framridning ska gå till. 

I vilket fall som helst så blev Fee skrämd några gånger till i Söndags, trots röd rosett som varning i svansen och skygglappar på tränset för att ta bort lite av allt som händer runt omkring. Jag har ju fött upp henne och känner henne såpass att jag vet att det inte går att skälla på henne när hon är rädd, utan det är bara att försöka få ner hjärtrytmen och tempot. Efter en rad små incidenter så gjorde hon ett luftsprång, tog sig samman bort till sargen, rusade till, jag tog tag i henne, hon backade in i sargen, tappade balansen, gick omkull bakåt med benen under sig, kom inte upp, var nära att trilla över bakåt. Jag fick tag i manen, drog mig framåt, när hon trillade med sidan mot sargen och jag fastnade med benet i mellan. Hon kom upp och var lite stel men ganska ok. Vi har alltid kylbalsam i lastbilen ifall något oförutsett händer. Nu står hon på behandling och ska ultraljuda en misstänkt muskelbristning i baklåret.

Behöver jag säga att jag nu lovat mig själv att ryta till varje gång någon gör en ansats till att galoppera för nära mot mina hästar eller bromsa sig upp i rumpan på min häst genom att styra mot hästen istället för att använda handbromsen. Detta är inte samma problem för de ryttare som har respekt nog att ha kontroll över sin egen häst och inte rida ivägen, smacka högt på sin häst bredvid någon annans eller kunna korta och länga galoppen även utan att använda sig av andras hästar som stop eller sargen. De flesta har koll men några få förstör för massan. Och jag vet vad de hade fått lyssna till för ramsor om de kom in på en framridning utomlands.

Som sagt, fram för att ta bort lilla hindret på 20m bredd på framhoppningen, fram för att ha framhoppning i ett varv, då kan vi ha fler än 5-8 ryttare på framhoppningen samtidigt. Fram för utbildning och låt ryttarna och överdomarna ta sitt ansvar, för säkerheten.

En av femåringarna hade ett ned i 110, vid utgången, koncentrationen svek hos de orutinerade hästarna. En av de andra femåringarna gjorde samma sak vid samma hinder, jag valde att rida fram och tillbaka några gånger och låta klockan rulla innan jag fortsatte banan, han hoppade lite för högt den rundan och behöver fler språng och mer rutin. Den tredje var felfri och den äldsta hästen hade ett ned i 1,15 avd A. Bra träning för dom och trevliga banor.

Nu har jag ett svullet knä och Fee får bara skritta igen innan vi får en säker prognos. Jag är riktigt ledsen för det, hon är så fin.