Min övertygelse och envishet har hjälpt mig med den röda tråden.

Pratas det inte ganska lite om lösgjörande arbete på hopphästen idag? Kanske inte lika mycket på dressyrsidan heller? 

Lösgjord, känslan av att hästen "gett" kroppen till ryttaren. Avslappnad fysiskt och psykiskt. Mjuk, mer rörlig, lugn. 

Jag hade en väldigt spänd första c-ponny, för 17 år sedan. 

Jag ska inte säga att det var hon som lärde mig att lösgöra hästar. Hade jag inte fått någon hjälp så hade jag nog bara galopperat i fullt ös på grusvägarna och tränat omhoppningssvängar, nu gjorde jag ju det också men jag försökte på alla sätt under tre år att lära henne mer än vad både hon och jag hade klarat av innan. Jag hade ingen regelbunden dressyrtränare som hjälpte mig genom åren. Men jag har en mamma som förklarade och berättade om känslan av en lösgjord häst. Inlevelsefullt, som om det var en nyckel till en ny värld att rida på en mjuk häst som man själv fått att mjukna, "ridit bort spänningar" och "släppa bogarna" som hon säger. 

Hon förklarade vad jag skulle leta efter och jag sökte. Jag satt där dagar ut och dagar in och försökte hitta hästens kropp och min balans och min inverkan och konsekvenserna. Jag läste väldigt mycket böcker också, Dressyr med Kyra, hoppning av George Morris och mängder fler. 

Sen hade jag föräldrar som ansåg att om jag hade tillgång till en hopptränare (som jag faktiskt lyssnade på) som red svår klass och tagit fram fina hästar, så borde tränaren veta vad som krävdes av en hopphäst och ryttare, i dressyren för att bli en bättre hopphäst och ryttare. Jag red inte för någon annan förens jag gick över till storhäst och började på hoppgymnasiet på Strömsholm. Jag hade en röd tråd, ett sammanhängande tänk kring ridning, hästskötsel och träning. Jag behövde inte gallra bland information, jag tog åt mig allt och svalde det med hull och hår. Lyssnade inte på någon annan och ville ha bevis för att det verkligen fungerade bättre om det var någon som hade en annan ide. Grund reglerna var enkla, i tonåren lyssnade jag inte på några idéer kring ridning eller skötsel från någon som jag ansåg inte hade mer rutin än min tränare. Man skulle kunna sitta upp i sadeln och visa hur det skulle gå att göra bättre än vad jag gjorde det för att jag skulle lyssna. Jag ansågs nog onödigt envis och bestämd på denna punkt men jag slapp en del, kanske många misstag och dyrbar tid på att prova flera olika ridstilar. För mig, då, fanns det bara en väg att gå och ett rätt sätt att rida och träna. 

Nu vet jag att det finns många, mängder framgångsrika ridstilar. Jag har i mer vuxen ålder fått förmånen att prova på flera av dem från flera delar av världen. Fått reda på vad min kropp håller för, vad hästarna trivs med, hur jag ska kunna nyttja min kropp som ganska liten tjej även på större hingstar utan att slita ihjäl mig. Under tiden har jag förstört ryggen och knän. Nu har jag en ridning med inslag från flera olika grymma ryttare, mest från Holland, Tyskland och Frankrike. Jag lär mig ständigt och vet hur lång väg det är att gå och jag är väldigt ödmjuk inför mästarna i ridning, De som vunnit titlar innan jag var född.

Jag förhör veterinärer om hållbarhet och fysiologi.

Mina hästar lär mig nya saker ständigt och slutar aldrig att förvåna mig. Nu måste jag rida på känsla, på att få hästen att hitta sin egen balans, att det är hästen som ska vara stark i kroppen och hoppa över hindren, lyhörd och för att jag ska slita så lite som möjligt med många timmar om dagen i sadeln så behöver jag kunna lösgöra hästarna och få dom att slappna av och även kunna spänna bågen. Att jag är ledaren i teamet som hästen kan lita på fattar rätt beslut åt oss. När hästen kastar hjärtat över hindret och hoppar efter. Jag vill rida på spänst korta perioder men inte på spänning. Det gör dessutom ridningen väldigt rolig, att lära sig att förstå varje individ, att kunna lösgöra den. Som en nyckel till de fina salongernas ridning, fast att det kan vara på en äng utanför Vänersborg.